Archive for November, 2011

Play (2011)

Du läser i tidningen om ett gäng invandrarpojkar i Göteborg som vid flera tillfällen rånat andra barn som de lurat ut från stan under timslånga retoriska rollspel. Det där skulle jag vilja göra en film om, tänker du, men avbryts direkt av en liten röst i ditt huvud. Den låter lite som en blandning mellan den där inspelade högtalarrösten på bussen och Gudrun Schyman.
-Folk kommer att läsa in budskapet att alla invandrare är kriminella.
-Jag har inget budskap! Inte än i alla fall. Men det är en intressant historia. Jag kan väl inte ta hänsyn till att några få…
-Det är PRECIS vad du ska.
Du ger upp. Och där dör din film. Men Play lever.

Jag skäms över att större delen av min recension ska behöva tas upp av den där jävla rasfrågan. För det är inte huvudsakligen vad Play handlar om. Precis som Östlunds tidigare filmer (långa som korta) visar den oss situationer där ordningen i vardagen bryts och extremt pinsamma, roliga och obehagliga sociala situationer uppstår. Stilen är närmast identisk med den i debutfilmen Gitarrmongot (2004), vars DVD-omslag likt Fight Clubs stoltserade med citat från såväl fem- som enstjärniga recensioner. Och tro mig, många hatade den verkligen. Det känns därför mycket märkligt att inget verkar kunna stoppa den ström av lovord som överöser Play just nu, trots det “kontroversiella” temat. Men det går ju trender i allt.

Det enda som bryter illusionen av ren verklighet är skådespeleriet. Det är inte perfekt. Men det är likväl levererat av mestadels icke-skådisar som får den rad av svenska trailers som visas före filmen att framstå som rena skämten. Och en film som lyckas trollbinda min ADHD-hjärna i 118 minuter är fanimej något utöver det vanliga. Det hade om möjligt varit ännu mer intressant att få närvara vid visningen jag läste om där ett tjugotal av skådespelarnas snorungar till kompisar satt och väsnades under hela föreställningen, till ett gäng nervösa svenskars stora irritation.

Advertisements

Life in a Day (2011)

You’re YouTube. It’s 2010. You decide to assemble a feature-length film from video clips submitted by people around the world, all recorded on a single day. It’s a timely project. It would have been even more timely five years ago. Whatever.

You’re bound to get some amazing footage. It would take a real moron not to edit this into something interesting. Doesn’t make it any less of a good movie, though.

Nature, religion, food, dancing, love – sometimes it plays like cringeworthily politically correct charity or travelling ad. But those images are iconic because they do trigger something universally human in us. The essential ingredients are there. I’m entertained. I’m moved.

Still, I can’t help wondering why sex is off-limits, when they’re obviously OK with showing us animal killings, surgeries and violence. Am I simply supposed to grow up and accept the reality of being a big corporation? Though I applaud them for deciding to keep less comfy stuff like a man calling homosexuality “a disease”.

You’re bound to get some amazing footage – the challenge is what to do with it.
Ridley Scott and his pals did good.


Advertisements